'Abasa

¹Hans rynkade pannan och vände sig bort

²för att den blinde kom fram till honom.

³Vad vet du – kanske kommer han att rena sig [från synd],

⁴eller lyssna till en påminnelse som skulle gagna honom?

⁵Men den som anser sig vara utan behov [av ditt kall],

⁶honom ägnar du din uppmärksamhet,

⁷trots att det inte berör dig om han skulle låte bli att rena sig.

⁸Men den som ivrigt söker sig till dig,

⁹med bävan [inför sin Herre],

¹⁰från honom viker du undan.

¹¹Nej, [gör aldrig så igen]! Detta är en påminnelse.

¹²Den som vill kan kan ta den till sig.

¹³Den är nedskriven på ädla blad,

¹⁴upphöjda och renade,

¹⁵i händerna på [himmelska] budbärare,

¹⁶ädla och rättfärdiga.

¹⁷Fördömd är människan – så djupt försjunken i otro hon är!

¹⁸Av vad har han skapat henne?

¹⁹Han skapar henne av en droppe säd för att sedan forma henne.

²⁰Därpå gör han vägen ut [ur moderlivet] lätt för henne.

²¹Till sist låter han henne dö och begravas.

²²Och när han vill, återuppväcker han henne.

²³Nej, hon har ännu inte fullgjort det han ålagt henne!

²⁴Låt människan begrunda sin föda:

²⁵vi låter regnet ösa ner,

²⁶därefter klyver vi jorden [för att växtlighet ska kunna spira],

²⁷och låter korn skjuta upp ur den,

²⁸och druvor och späda skott,

²⁹och oliver och dadelpalmer,

³⁰och lummiga trädgårdar,

³¹samt frukt och bete –

³²till nytta för er och er boskap.

³³Men när det öronbedövande dånet brakar loss,

³⁴en dag då människan flyr från sin egen bror,

³⁵från sin mor och sin far,

³⁶och från sin hustru och sina barn.

³⁷Den dagen är var och en upptagen med sitt.

³⁸Den dagen skiner vissa ansikten.

³⁹Och de skrattar, fyllda av glädje.

⁴⁰Men andra ansikten ska den dagen täckas av damm,

⁴¹och svepas in i djupt mörker.

⁴²Dessa är de otrogna syndarna.