Ash-Shu'ara

¹Ṭā Sīn Mīm.

²Detta är verser från den klara skriften.

³Är du på väg att gå under av sorg för att de vägrar att tro?

⁴Om vi så ville kan vi sända ett mirakel från skyn till dem, som får deras huvuden att sänkas i ödmjukhet.

⁵Men varje gång de nås av en ny påminnelse från den Nåderike vänder de sig bort från den.

⁶Så de vägrar tro, men det [straff] de brukade göra narr av ska snart bli deras verklighet.

⁷Ser de inte hur vi låtit jorden ge liv åt så många ljuvliga sorters växter?

⁸I detta finns sannerligen tecken [på vår skaparkraft], ändå kommer de flesta inte att tro.

⁹Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁰[Minns] när din Herre kallade på Mose: "Bege dig till det orättfärdiga folket,

¹¹Faraos folk, [och säg till dem att] de borde frukta Allah."

¹²Han sa: "Herre! Jag är rädd att de inte ska tro mig,

¹³och att jag ska känna mig så trängd att inte få fram ett ord; skicka därför bud efter Aron!

¹⁴De kan även ställa mig till svars för ett felsteg [jag råkat begå], och jag fruktar att de ska döda mig."

¹⁵[Allah] svarade: "Nej, [var inte rädda!] Bege er nu iväg med våra tecken; vi är med er och hör allt.

¹⁶Gå till Farao och säg: 'Vi är sändebud från världarnas Herre,

¹⁷så låt Israels barn följa med oss!'"

¹⁸[Mose framförde sitt budskap och Farao] svarade: "Vi fostrade dig sedan du var liten och du har levt många år hos oss!

¹⁹Ändå begick du ditt dåd [när du dräpte mannen] och visade din otacksamhet."

²⁰[Mose] sa: "Det var något jag gjorde då, i min okunnighet.

²¹Så jag flydde från er i fruktan [för mitt liv], och sedan skänkte min Herre mig visdom och utsåg mig till sändebud.

²²Ja, det var en välgärning [att du uppfostrade mig utan att] förslava mig som israeliterna."

²³Farao frågade: "Vem är då denna världarnas Herre?"

²⁴[Mose] svarade: "Han är Herren över himlarna och jorden och allt däremellan; [dyrka honom] om ni är övertygade om det."

²⁵[Farao] sa till de närvarande: "Hör ni [vad han påstår]?"

²⁶[Mose] fortsatte: "Han är er och era förfäders Herre."

²⁷[Farao] sa: "Det sändebud som har sänts till er har uppenbart förlorat förståndet!"

²⁸[Mose] sa: "Han är Herre över öst och väst och allt däremellan; [tro på honom] om ni har förstånd."

²⁹[Farao] sa: "Om du vänder dig till någon gud annan än mig kommer jag sannerligen att kasta dig i fängelse!"

³⁰[Mose] sa: "Även om jag ger dig ett tydligt bevis?"

³¹[Farao] sa: "Låt oss se det då, om du verkligen talar sanning."

³²Då kastade [Mose] sin stav, och den förvandlades till en riktig orm.

³³Sedan drog han fram sin hand [ur fickan], och den sken vit inför allas blickar.

³⁴[Farao] sa till stormännen han omgav sig med: "Denne man är förvisso en driven magiker!"

³⁵Med sin trolldom vill han driva er bort från ert land, så vad råder ni mig att göra?"

³⁶De svarade: "Låt honom och hans bror vänta medan du skickar bud till städerna,

³⁷för att samla [landets] mäktigaste magiker och ställa dem inför dig."

³⁸Och vid angiven tid och på överenskommen mötesplats samlades så magikerna.

³⁹Och folket frågades: "Ska inte också ni infinna er?"

⁴⁰Då kan vi ställa oss på magikernas sida ifall de går segrande ur striden."

⁴¹När magikerna stod inför Farao sa de: "Vi blir väl kompenserade ifall vi vinner?"

⁴²Han svarade: "Ja, och ni ska höra till min innersta krets."

⁴³Mose sa till dem: "Så fram med det ni har att kasta!"

⁴⁴Då kastade de sina rep och stavar och sa: "Vid Faraos makt; vi ska sannerligen segra!"

⁴⁵Sedan kastade Mose sin stav [och den blev en orm] som slukade deras trolldomsredskap.

⁴⁶Och magikerna föll ned på sina ansikten,

⁴⁷och förkunnade: "Vi tror på världarnas Herre,

⁴⁸Moses och Arons Herre!"

⁴⁹Farao sa: "Så ni tror på honom utan mitt tillstånd? Han måste vara er läromästare i trollkonst, men vänta bara! Jag ska sannerligen stympa era händer och fötter på motsatta sidor och korsfästa er allesammans."

⁵⁰De svarade: "Det har ingen betydelse, vi ska ändå vända åter till vår Herre.

⁵¹Vårt hopp är att vår Herre förlåter oss våra synder, då vi är de första att tro."

⁵²Och vi uppenbarade för Mose: "ٍLed ut mina tjänare under nattens mörker; de kommer att förfölja er."

⁵³När Farao [fick vetskap om detta] sände han bud till städerna för att mobilisera [sina soldater].

⁵⁴[Och han sa:] "Dessa [israeliter] är verkligen en ynklig liten skara,

⁵⁵och de har sannerligen väckt vår vrede,

⁵⁶men vi är förberedda och på vår vakt!"

⁵⁷Vi drev då bort dem från deras trädgårdar och vattenkällor,

⁵⁸samt deras rikedomar och ståtliga bostäder.

⁵⁹Så blev det, och vi överlät allt detta åt Israels barn.

⁶⁰Och när morgonen grydde satte [Faraos här] efter dem.

⁶¹När de två skarorna fick syn på varandra, utbrast Moses följeslagare: "De kommer att hinna ifatt oss!"

⁶²[Mose] svarade: "Aldrig! Min Herre är med mig och ska visa mig vägen."

⁶³Då uppenbarade vi för Mose: "Slå havet med din stav," och det delade sig och varje del blev som ett högt berg.

⁶⁴Därefter förde vi den andra gruppen till samma plats.

⁶⁵Och vi förde Mose och hans följeslagare i säkerhet.

⁶⁶Sedan dränkte vi resten.

⁶⁷I detta finns helt visst ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

⁶⁸Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

⁶⁹Återge för dem berättelsen om Abraham,

⁷⁰då han sa till sin far och sitt folk: "Vad är det egentligen ni tillber?"

⁷¹De svarade: "Vi tillber avgudabilder och visar dem full hängivenhet."

⁷²Han sa: "Hör de er när ni åkallar dem?

⁷³Eller kan de göra er gott eller ont?"

⁷⁴De sa: "Nej, men vi fann våra fäder göra så."

⁷⁵Han sa: "Har ni funderat över vad ni egentligen tillber?

⁷⁶Ni och era förfäder.

⁷⁷Förutom världarnas Herre, ser jag alla [andra som ni dyrkar] som mina fiender.

⁷⁸Han skapade mig och leder mig på rätt väg.

⁷⁹Han förser mig med mat och dryck.

⁸⁰När jag är sjuk, är det han som botar mig.

⁸¹Det är han som låter mig dö och som sedan ska ge mig liv igen,

⁸²och som jag hoppas ska förlåta mina synder på domens dag.

⁸³Herre! Skänk mig kunskap och förena mig med de rättfärdiga.

⁸⁴Och ge mig ett gott rykte bland kommande generationer,

⁸⁵och låt mig vara en av invånarna i lycksalighetens trädgård.

⁸⁶Förlåt min far, han var verkligen en av de som gått vilse.

⁸⁷Och låt mig inte vanäras den dag de uppväcks;

⁸⁸den dag då varken rikedom eller barn kan gagna,

⁸⁹då endast den [klarar sig] som kommer till Allah med ett rent hjärta."

⁹⁰Då ska paradiset föras nära de gudfruktiga,

⁹¹och helvetet ska bli fullt synligt för de vilseledda.

⁹²Och det ska sägas till dem: "Var är nu det ni brukade dyrka

⁹³i stället för Allah? Kan de hjälpa er nu, eller ens sig själva?"

⁹⁴Sedan ska de och deras ledare störtas däri, ovanpå varandra,

⁹⁵samt hela Iblīs härskara.

⁹⁶De ska gräla därinne och säga:

⁹⁷"Vid Allah! Vi var sannerligen vilseledda,

⁹⁸när vi likställde er med världarnas Herre.

⁹⁹Det var de ihärdiga syndarna som ledde oss vilse!

¹⁰⁰Nu har vi varken någon som kan medla för oss,

¹⁰¹eller någon trogen vän [vid vår sida].

¹⁰²Om vi bara fick återvända [till det jordiska livet], skulle vi acceptera tron!"

¹⁰³I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹⁰⁴Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁰⁵Noas folk vägrade tro på sändebuden.

¹⁰⁶Noa, deras broder, sa till dem: "Ska ni inte visa gudsfruktan?

¹⁰⁷Jag kommer till er som ett pålitligt sändebud.

¹⁰⁸Så frukta Allah och lyd mig!

¹⁰⁹Jag ber er inte om någon ersättning; min belöning ligger helt hos världarnas Herre."

¹¹⁰Så frukta Allah och lyd mig!

¹¹¹De sa: "Hur kan vi tro på dig när de som följer dig hör till samhällets bottenskikt?"

¹¹²Han sa: "Vad vet jag om deras handlingar?

¹¹³Deras räkenskap ligger i min Herres händer — om ni bara kunde förstå det.

¹¹⁴Och jag kommer inte stöta bort de troende.

¹¹⁵Min uppgift är endast att förmedla en klar och tydlig varning."

¹¹⁶De sa: "Noa! Om du inte upphör [med ditt kall], kommer du garanterat att stenas."

¹¹⁷[Noa] utbrast: "Herre! Mitt folk vägrar tro på mig.

¹¹⁸Fäll därför en slutgiltig dom mellan mig och dem, och rädda mig och de troende som är med mig."

¹¹⁹Då räddade vi honom och de som var med honom i den fullastade arken.

¹²⁰Sedan dränkte vi de återstående.

¹²¹I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹²²Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹²³[Stammen] 'Ᾱd vägrade att tro på sändebuden.

¹²⁴Hūd, deras broder, sa till dem: "Ska ni inte visa gudsfruktan?

¹²⁵Jag kommer till er som ett pålitligt sändebud.

¹²⁶Så frukta Allah och lyd mig!

¹²⁷Jag ber er inte om någon ersättning; min belöning ligger helt hos världarnas Herre."

¹²⁸Bygger ni minnesmärken på var och varenda kulle – till vilken nytta?

¹²⁹Reser ni även väldiga fästningar i tron att ni ska leva för evigt?

¹³⁰När ni går till angrepp visar ni största grymhet.

¹³¹Så frukta Allah och lyd mig!

¹³²Ja, frukta honom som har skänkt er allt ni känner till [och uppskattar].

¹³³Han har skänkt er boskap och avkomma,

¹³⁴och trädgårdar och flödande källor.

¹³⁵Jag fruktar att ett straff ska drabba er en fruktansvärd dag."

¹³⁶De sa: "Om du varnar oss eller låter bli gör ingen skillnad!"

¹³⁷Det här är bara uråldriga traditioner [vi följer].

¹³⁸Och ingen bestraffning väntar oss för det."

¹³⁹De vägrade tro på honom, så vi utplånade dem. I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹⁴⁰Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁴¹[Stammen] Thamūd vägrade att tro på sändebuden.

¹⁴²Ṣāliḥ, deras broder, sa till dem: "Ska ni inte visa gudsfruktan?

¹⁴³Jag kommer till er som ett pålitligt sändebud.

¹⁴⁴Så frukta Allah och lyd mig!

¹⁴⁵Jag ber er inte om någon ersättning; min belöning ligger helt hos världarnas Herre."

¹⁴⁶Tror ni att ska få fortsätta att leva tryggt med allt det ni har här?

¹⁴⁷Omgivna av trädgårdar och källor,

¹⁴⁸bland åkrar och palmlundar med mogen frukt,

¹⁴⁹och fortsätta att så skickligt mejsla ut hem ur bergen?

¹⁵⁰Så frukta Allah och lyd mig!

¹⁵¹Och lyssna inte på dem som ständigt syndar;

¹⁵²som sprider fördärv på jorden och inte verkar för gott."

¹⁵³De sa: "Du är bara en som blivit djupt förhäxad!

¹⁵⁴Du är en vanlig människa som vi! Visa oss ett tecken om du verkligen talar sanning!"

¹⁵⁵Han sa: "Här är ett kamelsto; hon har rätt att dricka på sin utsedda dag, och ni på er.

¹⁵⁶Och gör henne inget ont, för då kommer ni att möta straffet på en fruktansvärd dag."

¹⁵⁷Ändå slaktade de henne, och fylldes snart av ånger.

¹⁵⁸Så straffet drabbade dem. I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹⁵⁹Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁶⁰Lots folk vägrade tro på sändebuden.

¹⁶¹Lot, deras broder, sa till dem: "Ska ni inte visa gudsfruktan?

¹⁶²Jag kommer till er som ett pålitligt sändebud.

¹⁶³Så frukta Allah och lyd mig!

¹⁶⁴Jag ber er inte om någon ersättning; min belöning ligger helt hos världarnas Herre."

¹⁶⁵Trots världens alla [kvinnor] är det till män ni vänder er [med era lustar]?

¹⁶⁶Och överger de hustrur som er Herre har skapat åt er? Nej, ni är ett folk som överskrider alla gränser!"

¹⁶⁷De sa: "Lot! Om du inte slutar upp med detta ska du helt visst fördrivas!"

¹⁶⁸Han sa: "Jag känner verkligen avsmak för det ni håller på med."

¹⁶⁹[Han bad:] "Herre! Rädda mig och min familj undan [följderna av] deras gärningar."

¹⁷⁰Så vi räddade honom och hans familj,

¹⁷¹utom en åldrad kvinna som blev kvar bland dem.

¹⁷²Därefter förgjorde vi de återstående.

¹⁷³Och vi lät ett regn [av stenar] falla över dem – ett förskräckligt regn för de varnade!

¹⁷⁴I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹⁷⁵Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁷⁶Folket i den trädbevuxna byn [i Madyan] vägrade tro på sändebuden.

¹⁷⁷Shu'yab, deras broder, sa till dem: "Ska ni inte visa gudsfruktan?

¹⁷⁸Jag kommer till er som ett pålitligt sändebud.

¹⁷⁹Så frukta Allah och lyd mig!

¹⁸⁰Jag ber er inte om någon ersättning; min belöning ligger helt hos världarnas Herre."

¹⁸¹Mät med rättvisa mått och minska dem inte,

¹⁸²och använd en exakt våg när ni väger.

¹⁸³Beröva inte folk det som tillhör dem och orsaka inte kaos och förstörelse på jorden!

¹⁸⁴Och frukta honom som har skapat er och tidigare folk."

¹⁸⁵De sa: "Du är bara en som blivit djupt förhäxad!

¹⁸⁶Du är bara en helt vanlig människa som vi, och vi vet med säkerhet att du ljuger.

¹⁸⁷Om du talar sanning, låt då bitar av himlen störta ned över oss [som straff]!"

¹⁸⁸Han sa: "Min Herre känner väl till allt ni företar er."

¹⁸⁹Men de vägrade tro på honom, och drabbades därför av straffet på skuggans dag [då molnen regnade eld]. Det var en fruktansvärd dags straff.

¹⁹⁰I detta finns sannerligen ett tecken [på vår allmakt], men de flesta kommer ändå inte att tro.

¹⁹¹Och din Herre är i sanning den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

¹⁹²Denna [skrift] är förvisso en uppenbarelse från världarnas Herre.

¹⁹³Den pålitlige anden [Gabriel] har stigit ned med den

¹⁹⁴till ditt hjärta för att du ska varna,

¹⁹⁵på renaste arabiska.

¹⁹⁶Och denna [Koran] är sannerligen omnämnd i de tidigare skrifterna.

¹⁹⁷Är det inte ett tillräckligt bevis för dem att israeliternas lärda redan känner till detta?

¹⁹⁸Och om vi uppenbarat den [på ett annat språk] till någon som inte kan arabiska,

¹⁹⁹och han reciterat den [på sitt språk] för de [otrogna araberna i Mecka], skulle de ju inte tro på den.

²⁰⁰På detta sätt har vi låtit [otro] slå rot i hjärtat hos de obotfärdiga syndarna.

²⁰¹De kommer inte att tro på den förrän de ser det smärtsamma straffet.

²⁰²Det ska drabba dem helt oväntat, innan de hunnit ana något.

²⁰³Då ska de utbrista: "Kan vi inte få mer tid?"

²⁰⁴Vill de då verkligen påskynda vårt straff?

²⁰⁵Anta att vi lät dem njuta [av livet] i många år,

²⁰⁶och [straffet], som de har blivit varnade för sedan når dem.

²⁰⁷Skulle då deras gångna njutningar ha någon betydelse för dem?

²⁰⁸Vi har aldrig förintat något samhälle utan att [först skicka] varnare till dem,

²⁰⁹som en förmaning; vi handlar ju aldrig orättvist.

²¹⁰Det är inte djävlarna som har fört ned med denna [skrift].

²¹¹Det anstår dem inte och de saknar förmågan att göra det.

²¹²De är nämligen förhindrade från att höra [vad som uppenbaras].

²¹³Åkalla därför ingen annan gud än Allah, för då kommer du att straffas.

²¹⁴Och varna dina närmaste släktingar.

²¹⁵Och visa ömhet mot de troende som följer dig.

²¹⁶Men om de trotsar dig, ska du säga: "Jag tar avstånd från era handlingar."

²¹⁷Förlita dig på den Oövervinnerlige, den Barmhärtige.

²¹⁸Han som ser dig när du ställer dig [för bön],

²¹⁹och ser dina rörelser tillsammans med de bedjande.

²²⁰Han är förvisso den Allhörande, den Allvetande.

²²¹Ska jag berätta för er till vilka djävlarna stiger ner?

²²²De stiger ner till varje obotlig lögnare och syndare.

²²³De för vidare vad de hört, men de ljuger i nästan allt.

²²⁴Och poeterna? De drar till sig sådana som irrar i villfarelse.

²²⁵Ser du inte hur de vandrar planlöst i alla riktningar?

²²⁶Och att deras ord inte motsvarar deras handlingar?

²²⁷Men detta gäller inte de [poeter] som tror och gör rättfärdiga handlingar och minns Allah ofta och som försvarar sig efter att ha blivit orättvist behandlade. De som gör orätt ska snart få veta vilket öde som väntar dem.