Ta-Ha

¹Ṭā Hā.

²Vi har inte sänt ned Koranen till dig för att göra livet svårt för dig;

³utan det är bara en påminnelse till dem som fruktar Allah.

⁴Nedsänd från den som skapat jorden och de höga himlavalven.

⁵Den Nåderike har höjt sig över tronen.

⁶Honom tillhör allt i himlarna och på jorden; allt däremellan och allt under jordytan.

⁷Om du yttrar dig högt [eller tyst spelar ingen roll], han vet vad som viskas och vad som döljs [i människans innersta].

⁸Allah – det finns ingen gud [värd dyrkan] utom han! Honom tillhör de vackraste och mest fullkomliga namnen.

⁹Har du hört berättelsen om Mose?

¹⁰När han såg en eld och sa till sin familj: "Vänta här! Jag har sett en eld; kanske kan jag bringa er en brinnande gren från den, eller finna någon som kan visa vägen."

¹¹När han nådde fram till den, hördes [en röst]: "Mose!

¹²Jag är din Herre! Ta av dina sandaler; för du befinner dig i den heliga dalen, Ṭūwā.

¹³Jag har utvalt dig [som mitt sändebud], så lyssna uppmärksamt till det som uppenbaras.

¹⁴Jag är Allah – det finns ingen gud [värd dyrkan] utom jag! Dyrka mig och förrätta bönen till min åminnelse.

¹⁵Den yttersta stunden kommer verkligen att inträffa – och jag håller dessa ankomst hemlig – för att var och en ska lönas för det de strävat mot.

¹⁶Låt därför inte din övertygelse om den rubbas av dem som betvivlar den och drivs av sina begär, för då går du under.

¹⁷Säg, vad är det du håller i din högra hand, Mose?"

¹⁸"Det är min stav," svarade han. "Jag stödjer mig på den, slår ned löv till mina får med den och har även andra bruk för den."

¹⁹[ِAllah] sa: "Kasta den ifrån dig, Mose!"

²⁰Då kastade han den, och i samma stund förvandlades den till en snabbt slingrande orm.

²¹[ِAllah] sa: "Ta upp den och var inte rädd; vi ska låta den återta sin ursprungliga form.

²²För nu in ena handen till din sida; den ska komma ut skinande vit, men utan att ha tagit skada – detta är ännu ett tecken.

²³Vi vill nämligen visa dig några av våra största tecken.

²⁴Och nu, bege dig till Farao – han har verkligen gått för långt."

²⁵[Mose] sa: "Herre! Stärk mitt hjärta,

²⁶och gör mitt uppdrag lätt för mig,

²⁷och lös upp hindret i mitt tal,

²⁸så att de förstår vad jag säger.

²⁹Låt någon från min familj hjälpa mig;

³⁰min broder Aron.

³¹Stärk mig med hans närvaro,

³²och låt honom dela mitt kall,

³³så att vi tillsammans kan lovprisa dig mycket,

³⁴och hålla din åminnelse levande!

³⁵Du vet precis hur det är ställt med oss."

³⁶[ِAllah] sa: "Din begäran har blivit beviljad, Mose.

³⁷Och vi har redan tidigare visat dig barmhärtighet

³⁸när vi gav din moder följande ingivelse:

³⁹Lägg honom i en korg och sätt den i floden. Floden ska föra den till stranden där en fiende till oss båda ska ta upp den.' Och jag omgav dig med min kärlek och lät dig växa upp under min tillsyn.

⁴⁰Och din syster följde [korgen] och sa [till dem som tog upp den]: 'Ska jag visa er till någon som kan ta hand om honom?' Så återförenade vi dig med din mor så att hennes hjärta skulle fyllas av glädje och hennes sorg stillas. Och [vid vuxen ålder] dödade du en man, men vi befriade dig från ångestens grepp och prövade dig med många svårigheter. Sedan stannade du många år hos folket i Midjan, och nu har du komit hit enligt mitt beslut, Mose.

⁴¹Och jag har utsett dig [till mitt sändebud].

⁴²Gå, du och din broder, med mina tecken och försumma inte er åminnelse av mig.

⁴³Bege er båda till Farao; han har verkligen överträtt alla gränser.

⁴⁴Men tilltala honom varsamt, så att han må komma till insikt [om sanningen] eller börjar frukta [Allah]."

⁴⁵De svarade: "Herre! Vi fruktar att han ska förgripa sig på oss eller bli ännu mer hänsynslös."

⁴⁶[ِAllah] sa: "Var inte rädda! Jag är med er; jag hör och ser allt.

⁴⁷Bege er nu till honom och säg: "Vi är din Herres sändebud. Låt Israels barn följa med oss och utsätt dem inte för lidande! Vi har med oss ett tecken från din Herre. Må frid vara över dem som följer den rätta vägen.

⁴⁸Det har uppenbarats för oss att ett straff ska drabba dem som förnekar [hans budskap] och vänder det ryggen."

⁴⁹[När de stod inför Farao] sa han: "Vem är då denne er Herre, Mose?"

⁵⁰Han svarade: "Vår Herre är den som skänkt varje varelse dess gestalt och sedan väglett dem."

⁵¹[Farao] sa: "Och hur gick det för tidigare generationers folk?"

⁵²[Mose] svarade: "Vetskapen om dem finns hos min Herre, bevarad i en skrift. Min Herre gör inga misstag och glömmer ingenting."

⁵³Han, [er Herre], har gjort jorden till er viloplats, och banat färdvägar på den för er skull, och han låter regn falla från skyn. Med det [vattnet] har vi frambragt en mångfald av växter.

⁵⁴Ät och låt er boskap beta! I detta finns förvisso tecken för dem med förstånd.

⁵⁵Av denna [jord] har vi skapat er, och till den ska vi låta er återvända, och från den ska vi åter låta er uppstå.

⁵⁶Vi visade sannerligen [Farao] alla våra tecken, men han förnekade dem och vägrade tro.

⁵⁷Han sa: "Mose, har du anlänt för att med dina illusioner driva oss bort från vår mark?"

⁵⁸Vi ska sannerligen möta dig med likartade illusionskonster! Bestäm en tid för vårt möte, bindande för oss båda, på en plats i [stadens] centrum."

⁵⁹[Mose] sa: "Låt vår sammankomst ske på högtidsdagens förmiddag då människorna klär upp sig och samlas i gryningen."

⁶⁰Då drog sig Farao tillbaka för att lägga upp sina strategier och sedan anlände han [med sina magiker].

⁶¹Mose sa till dem: "Ve er! Dikta inte upp osanningar om Allah, så att han utplånar er med sin bestraffning; den som far med lögn är förvisso dömd att gå under."

⁶²Då råkade de i dispyt med varandra om sin plan och de höll sitt samtal hemligt.

⁶³[Vissa av magikerna] sa: "Det här är utan tvekan två magiker som vill fördriva er från ert land med sina förvillelser och förstöra era rika seder och traditioner!

⁶⁴Samla nu era krafter och träd sedan fram i enad front! Ja, idag ska den som överträffar [motståndarsidan] segra."

⁶⁵[Magikerna] sa: "Mose! Antingen kastar du [din stav], eller så blir vi de första att kasta."

⁶⁶Han svarade: "Nej, kasta ni!" Och se, genom deras illusionskonster föreföll det honom som om deras rep och käppar rörde sig likt ormar.

⁶⁷Mose kände då en plötslig rädsla inom sig.

⁶⁸Vi sa: "Var inte rädd, det är du som har övertaget."

⁶⁹Kasta nu det du har i din högra hand, och det ska uppsluka allt de har frambringat. Deras verk är inget annat än en magikers knep, och en magiker kan aldrig nå framgång, var han än må vara."

⁷⁰Magikerna [insåg att de sett ett mirakel och] föll ned på sina ansikten och sa: "Vi tror på Arons och Moses Herre!"

⁷¹[Farao] sa: "Tror ni på honom innan jag har gett er lov? Han måste då vara er läromästare som har undervisat er i illusionskonstens hemligheter! Jag ska sannerligen hugga av era händer och fötter på motsatta sidor och sedan korsfästa er på palmstammar. Då ska ni med säkerhet inse vem av oss som kan utdela det svåraste och mest varaktiga straffet!"

⁷²De svarade: "Vi kommer aldrig att välja dig framför de klara tecken som nu nått oss och inte framför honom som har skapat oss. Gör vad du ämnar göra! Du kan ändå bara fatta beslut som rör detta jordiska liv.

⁷³Vi tror på vår Herre för att han ska förlåta oss våra synder och de förvillande illusioner du tvingade oss att utföra. Allahs [belöning] är bättre och [hans straff] varaktigare."

⁷⁴För den som ställs inför sin Herre som obotfärdig syndare väntar helvetet; där får han varken dö eller leva.

⁷⁵Men de som träder fram inför honom med tro och rättfärdiga handlingar, för dem väntar de högsta nivåerna;

⁷⁶i Edens trädgårdar, genomflutna av bäckar, där de ska vara till evig tid. Detta är belöningen för dem som renat [sitt väsen från otro och synd].

⁷⁷[En dag] uppenbarade vi till Mose: "Bege dig av med mina tjänare under natten, och bered dem en torr passage genom havet. Oroa dig inte för att bli upphunnen [av Farao och hans soldater], och frukta inte [att vattnet ska svälja er]."

⁷⁸Farao förföljde dem med sina styrkor [genom den torra passagen], men så slöt sig havet över dem [och slukade dem alla].

⁷⁹Ja, i stället för att visa sitt folk den rätta vägen, förde Farao dem in i villfarelse.

⁸⁰Israeliter! Vi räddade er från er fiende, och vi fastställde en tid [för att tala till Mose] på bergets högra sida, och lät manna och vaktlar falla ned till er.

⁸¹Ät av de goda ting som vi har försörjt er med, men överdriv inte så att ni drabbas av min vrede. Den som min vrede faller över går sannerligen under.

⁸²Men för de som omvänder sig, följer tron, lever rättfärdigt och sedan förblir på den rätta vägen – för dessa är jag förvisso ständigt förlåtande.

⁸³[Allah sa:] Mose, vad fick dig att hasta hit [till berget] före ditt folk?"

⁸⁴Han svarade: "De är tätt bakom mig. Jag skyndade mig till dig, Herre, för att vinna ditt välbehag."

⁸⁵[Allah] sa: "Medan du var borta satte vi ditt folk på prov, och Sāmirī ledde dem vilse."

⁸⁶Arg och besviken återvände Mose till sitt folk. Han sa: "Mitt folk! Har inte er Herre gett er ett gott löfte? Har det gått så lång tid [att ni glömde bort det], eller var det för att ni ville att er Herres vrede skulle drabba er som ni bröt ert löfte till mig?

⁸⁷De svarade: "Vi bröt inte vårt löfte till dig av egen vilja men vi hade ålagts bördan att bära folkets smycken, så till slut kastade vi dem [i elden], och så gjorde även Sāmirī."

⁸⁸Och [Sāmirī] framställde en kalvskulptur åt dem som gav ifrån sig ett råmande ljud, varpå [vissa av] dem utbrast: "Detta måste vara er och Moses gud, som han har råkat lämna här!"

⁸⁹Men ser de inte att den inte kan tala till dem och inte göra dem varken ont eller gott?

⁹⁰Och Aron hade redan tidigare sagt till dem: "Mitt folk! Detta är bara en prövning för er. Er Herre är den Nåderike [och tar gärna emot er ånger] – så följ mig och lyd min befallning!"

⁹¹De svarade: "Vi kommer inte att sluta dyrka den förrän Mose återvänder till oss!"

⁹²[När Mose återvänt] sa han: "Aron! När du såg att de hade avvikit [från den rätta vägen], vad hindrade dig då

⁹³från att komma till mig [och varna mig]? Har du satt dig över min befallning?"

⁹⁴[Aron] svarade: "Min moders son! Dra inte i mitt skägg eller hår! Jag var rädd att du skulle säga att jag har splittrat israeliterna och inte följt dina instruktioner."

⁹⁵[Mose] sa: "Och vad var din tanke med detta, Sāmirī?"

⁹⁶Han svarade: "Jag såg något som de andra inte kunde se (ängeln och sändebudet Gabriel), och så tog jag en handfull av sändebudets spår och strödde det [över smyckena]. Ja, något inom mig drev mig till detta."

⁹⁷[Mose] sa: "Bort härifrån! I detta liv är [ditt straff att du ska vara utstöttّ] och ropa: 'Kom inte nära mig!' Och du har en bestämd tid [för räkenskap i nästa liv] som du inte kan undkomma. Se nu på din gud, som du innerligt dyrkade – vi ska bränna den och sprida dess aska i havet."

⁹⁸Er enda gud är Allah – ingen gud är [värd dyrkan] utom han! Hans vetskap omfattar allt.

⁹⁹Så återger vi berättelser för dig om tidigare skeenden, och vi har skänkt dig [Koranen], en påminnelse från oss själva.

¹⁰⁰Den som vänder sig bort från detta [budskap] ska på uppståndelsens dag tyngas av sina synders last.

¹⁰¹Deras [straff] ska fortsätta för evigt. Vilken hemsk tyngd att bära på uppståndelsens dag!

¹⁰²Den dagen ska det blåsas i basunen, och vi ska församla de obotfärdiga syndarna alldeles förblindade [av fasa].

¹⁰³Och de kommer att viska till varandra: "Ni tillbringade bara tio [dagar på jorden]."

¹⁰⁴Vi har full vetskap om vad de ska säga när den med bäst omdöme bland dem säger: "Ni vistades bara en dag [på jorden]!"

¹⁰⁵De frågar dig om bergen [på domens dag]. Svara dem: "Min Herre ska förvandla dem till stoft som han sedan sprider ut,

¹⁰⁶och lämna [jorden] platt och slät,

¹⁰⁷utan minsta antydan till kulle eller dal."

¹⁰⁸Den dagen ska de hörsamma roparens kallelse [till platsen där alla ska samlas], oförmögna att värja sig. Alla röster ska dämpas inför den Nåderike, och ingenting kommer att höras förutom ett svagt viskande.

¹⁰⁹Den dagen ska ingen förbön vara till hjälp, förutom genom den som den Nåderike ger tillstånd och vars tal han är nöjd med.

¹¹⁰Han vet vad som väntar dem [i det kommande livet] och vad de lämnat efter sig [på jorden], men de kan aldrig nå full insikt om honom.

¹¹¹Alla ansikten ska sänkas i vördnad inför den evigt Levande; [alltings] Upprätthållare. Och den som bär med sig orättfärdighetens börda är dömd till undergång.

¹¹²Men de troende som utför goda handlingar behöver inte frukta att bli orättvist behandlade eller att gå miste [om den utlovade belöningen].

¹¹³Sålunda har vi uppenbarat denna Koran på arabiska och framställt dess varningar på olika sätt, för att de må frukta Allah eller ta lärdom.

¹¹⁴Ja, upphöjd är Allah, Konungen, den yttersta Sanningen! Och hasta inte med [att recitera] Koranen innan dess uppenbarelse fullbordats för dig, utan säg: "Herre! Låt min kunskap växa."

¹¹⁵Vi hade tidigare förmanat Adam [att inte äta av trädet], men han glömde, och vi såg att han saknade fast beslutsamhet.

¹¹⁶[Berätta om] när vi sa till änglarna: "Fall ned inför Adam!" De föll alla ned, utom Iblīs; han vägrade.

¹¹⁷Då förkunnade vi: "Adam! Han är en fiende till dig och din hustru. Låt honom inte driva er ut ur paradiset, för då går du en plågsam tid till mötes."

¹¹⁸Där [i Paradiset] ska du varken känna hunger eller sakna något att skyla dig med.

¹¹⁹Och du ska inte heller känna törst eller plågas av solens hetta."

¹²⁰Men satan förledde honom och sa: "Adam, ska jag inte visa dig trädet [vars frukter] ger evigt liv och ett rike som aldrig tar slut?"

¹²¹Och så åt de av det, och deras nakenhet blottades för dem, så de började täcka sig med löv från paradiset. Ja, Adam trotsade sin Herre och överträdde förbudet.

¹²²Men sedan utvalde hans Herre honom, godtog hans ånger och ledde honom på rätt väg.

¹²³[Allah] sa [till Adam och Eva]: "Ned med er, båda två! Ni [och satan] ska vara varandras fiender. När min vägledning når er, ska den som följer den inte förledas eller gå under av sorg."

¹²⁴Men den som vänder sig bort från min påminnelse ska få ett liv präglat av elände, och på uppståndelsens dag ska vi låta honom uppstå blind.

¹²⁵Han kommer att säga: "Herre! Varför har du uppväckt mig blind? Jag som en gång såg!""

¹²⁶[Allah] ska svara: "Så är det för att du valde att vända ryggen åt våra budskap när de nådde dig. I dag ska du också vändas ryggen."

¹²⁷Ja, på så vis ska vi löna den som överträder [alla gränser] och inte tror på sin Herres budskap [i detta liv]. Och straffet i det kommande livet är ännu strängare och mer varaktigt.

¹²⁸Inser dessa [avgudadyrkare] inte hur många släkten vi har utplånat före dem, vars övergivna boplatser de nu passerar? Häri finns verkligen lärdomar för de insiktsfulla.

¹²⁹Om det inte vore för din Herres tidigare beslut [att ditt folk inte ska utplånas] och för den tid han satt [för deras straff på domedagen], hade det oundvikligen [verkställts redan här på jorden].

¹³⁰Ha därför tålamod med vad de säger, och lovprisa din Herre före före soluppgång och solnedgång, och under nattens timmar samt vid dagens början och slut, så att du må finna tillfredsställelse.

¹³¹Låt inte din blick ständigt dras till de världsliga fröjder som vi låter vissa [otrogna] njuta av för att pröva dem. Din Herres belöning är sannerligen bättre och mer bestående.

¹³²Uppmana din familj att förrätta bönen och håll själv fast vid den. Vi begär inte någon försörjning från dig; det är vi som förser dig. Den goda utgången är för de gudfruktiga.

¹³³De [otrogna] frågar: "Varför kommer han inte till oss med ett tecken från sin Herre?" Har de inte [i Koranen] redan fått vad som bekräftar de tidigare skrifternas innehåll?

¹³⁴Och om vi hade utplånat dem med ett straff före [Koranens uppenbarelse], skulle de säkerligen ha sagt: "Herre! Varför sände du inte ett sändebud till oss, så att vi kunde följa dina budskap i stället för att drabbas av skam och förnedring?"

¹³⁵Säg: "Alla väntar vi [på vad som ska ske], så vänta ni också! Snart ska ni få veta vem som följde den rätta vägen och var sant vägledd."